No Bad Weather Ultra Trail – är långt mycket mer en mental utmaning, än en fysisk. Ultra-löpning handlar nästan uteslutande om att knäcka en sorts kod;
Att bortse till 100% från övriga medtävlanden.

Att klara av att inte tro på de tankar som triggas av den fysiska påfrestningen.
Insikten att du alltid klarar av att ta ett enda steg till.
Att stänga av sina tankar i möjligaste mån.
Att acceptera att det är som det är och går som det går och var som det var.
Att bli ett med kroppen och njuta av att känna den jobba.
Att regn inte är sämre eller mindre skönt än sol.
Att kyla är mindre skönt än värme, men att den skillnaden ör hanterbar.

Vem som helst kan klara denna galna bana – med rätt mindset. DU kan klara den.

Det är inte omöjligt och faktiskt -nästan inget är ogjörligt. Det enda i världen som helt säkert är omöjligt är själva omöjligheten. Det gäller inte bara löpning. Och denna möjlighet som existerar överallt är själva definitionen av oändlighet.

Vi klarar vad som helst om vi bestämmer oss och genom träning och genom att utsätta oss för prövningar lär oss hantera våra hjärnspöken.
Våra invanda tankar. Ofta negativa och begränsande.
Lögner vi upprepat för oss själva, som sakta beskrivit begränsningar som inte finns. Osanningar.

Det finns en tröst i att tänka att vi inte duger.

Vår falska ödmjukhet säger oss att det skulle inneböra en mindre dos självgodhet.
Att vi minsann vet att vi inte duger men just därför iallafall är ”bättre” än andra som är ännu sämre.

Dessa DE ANDRA, de obestämda i bestämd form. En mental bild av att bli bedömd av andra. Att mäta sig med andra. Att låta de andra, de omkring dig sätta nivån för hur bra eller dålig du är.
Att vara sämst innebär en viss trygghet. Att man inte kan bli sämre, bara bättre.

Men kan vi släppa orden bra och dåligt? Det är ju subjektivt.
Om han tycker du är bra
men hon tycker du är dålig?
Vad är du då?

Är DU DU?

Eller är du en annan människas fantasibild?
Vem vet vem du är bättre än du själv? Ingen så klart.
Och vem vet vad du kan och klarar?
Ingen. Inte ens du. För du klarar alltid en gnutta mer – ett enda steg till – när du gett ALLT!

När du ej längre springer utan krälar fram. Då kan du kräla en meter till.

Om du vill. Om du vill undersöka om du kunde mer än du drömt om – då är denna utmaningen för dig.

Den är för dig som vill nå insikten att du antagligen kan å klarar mer än du tror I ALLA DELAR av vad det innebär att vara människa idag.

Att du begränsat dig själv på nästan alla områden, på samma sätt du saknat tilltron på att klara ett av Jämtlands svåraste Ultramarathon.

Hör du till de som tror att du inte kan?
Vad kan du göra då?

Sluta!
Sluta tro.
Tro inget alls.

Se! Känn! Men värdera inga intryck, förnimmelser, upplevelser.
Tro ingen alls av alla de TANKAR… som kommer när du löper.
Lyckas du närma dig att sluta tro på dessa tankar – då vacklar hela den falska självbilden – vi kan kalla det Egot.
Egot kan ej existera utan tankar. Därför skickar det ut paniksignaler – beten som detta påhittade jag hoppas du ska nappa på.
De kan låta så här:

Vad har DU gett DIG in på?

Vem tror DU att DU är?

Du är bäst!
Du är sämst!
Du kommer vinna, förlora, bli galen, bli en kändis, få respekt, bli hånad.

Om inget annat biter så:

Man kan invända att det visst finns gränser.
Och att det är omöjligt för en person som ej kan gå utan kryckor att vinna ett ULTRA-marathon.

Där ligger det första och absolut största tankefelet. Att man jämför sig.

Du har DIN mentala gräns. Var du tror den gränsen ligger? Det är DEN gränsen vi talar om. Den kan du knäcka. Helt oavsett var du tror den gränsen ligger – så kan du lite mer än även den.

Du kan göra det omöjliga. Och sedan lite till. Och ännu lite mer. Alltid.

Så länge du är vid medvetande kan du kämpa. Och så länge du vaknar efter att ha somnat.

Men det finns en gräns!
En enda!

– Det är vad du klarar av att föreställa dig att du kan.
Exakt där.
Ingen når längre.
Så VISUALISERA längre.
FANTISERA större, mer, längre.

Fantasin är alltid närmare verkligheten än vad folk tror de vet.

För det enda vi med säkerhet kan säga oss veta;
är att något är din upplevelse. Och att den upplevelsen är SANN.
För dig.
Du älskar någon. Det är högst subjektivt. Och obestridligt sant – om du känner det.

DU ÄR DU.

Ingen vet vad detta Du är, förutom att det är en sorts ande, som kan kallas medvetande.

Är du din kropp?
Blir du mindre DU om du förlorar en Tå?
Om du brinner upp och någon stoppar askan i din ficka, äger denne dig då?

Eller är du inte tån eller askan?
Är själen större?

Kan själen vinna över kroppen? Kontrollera den, tygla den? Övertala den? Sluta lyssna på den?
För.. kroppen är alltid bekväm.

Tills den, kroppen, blir Din.
Så du ej längre är kroppens verktyg då kroppen vill ha godis.
Utan när kroppen blir Din Själs verktyg. En kropp som kan bygga och skapa några av de oändliga möjligheterna. De som är ett och i fas med allt. Med ALLTET.

Jämför dig inte med andra människor som springer samma lopp. Inte med din vän. Inte med någon.

Vi blir i hela livet lurade att vi inte kan. Inte duger. Att vi är dåliga.
Att när någon annat är bättre så blir vi sämre. Fastän vi är samma person och bara vårt sällskap förändras.
Som att DU förändras, ditt värde, beroende på vem du ser eller möter.
Detta är en lögn, en inbillning.

MEN – så länge du ej vet vem du är, genom att du definierar dig själv osant – hur ska du då kunna bli vad du vill. Nå dit där DU trivs…
Om DU inte ens vet vad ditt sanna jag är.

Snabbaste vägen på rätt spår är så här kort:

Sluta – tro saker.
Tro ej din nästa tanke.

DU ÄR DU.
KÖR DITT RACE.
VAR INTE RÄDD.

Eller som liten när man skulle rita eller hoppa höjdhopp.
Någon annan var bäst. Tyckte och sa en grupp. En hel skolklass eller en teckningslärare.

Trodde du på denne om den sa du dög och var bäst, godkänd kort sagt. Av någon annan…
Då gjorde du dem till lags. Började följa deras spår. Deras Ultra Trail.

Sa de att du ej dög så trodde du på det. Som om man inte får hoppa lågt längre.
Som att det fanns ett facit för dina underbara huvudfotingar du älskade att rita.
Att någon hade rätt att BEDÖMA dem.

Vilket ledde till inbillningen att man ej dög. Kanske var sämst. För alltid. På nästan allt.

Att det kändes obekvämt att bli berömd eller få uppskattning.
Dessa ANDRA kan ju råka sluta definiera dig som duglig och bra.
Bättre då att vara sämst?

Att man tror att det finns något sådant – att vinna över andra.
Eller förlora.
Mot ANDRA…

Det enda vi kan göra är att springa vårt eget lopp.
Inte dras med i ett annat tempo än det som är bäst för just dig.
Låt dig inte påverkas. Lita på din egen puls.

Dras inte med i spurten i starten. Du kommer både ikapp och förbi om du klarar springa just DITT race.

Eller så kommer du sist.
Det definierar dig inte negativt.
Du vågade. Du försökte. Kanske nådde just du som kom sist i loppet DIN GRÄNS.

Ingen kan nå längre än så!!!

Det gäller att knäcka alla hjärnspöken.
Det gäller att helt bortse från alla andra deltagares tempo och KÖRA DITT EGET RACE.

Inte bara lite utan från start till mål.
NOLL tankar på andra och NOLL tankar på ditt värde.

Då… först då blir löpning underbart.

När du nu tränar – spring så länge som möjligt.
Spring i skog å mark utan att mäta varken sträcka eller hastighet. Räkna timmarna du orkar springa, gå, krypa.
Spring i storm.
Spring i natten.
I snön.
I hagelskur, åska, vind och regn.
Följt av stekande sol nästa dag.
Och med huvudvärk.
Spring mätt, hungrig och med magont.

För alla dessa saker kan ske under loppet. Och då vet du var du är.

Att inte tävla mot andra tävlanden…
Det gäller i hierarkier på jobbet. Det gäller bland vänner och i skolan. Det är så vi mäter kärlek. En snygg rik partner, rikare än grannens.

Barn som är bra på fotboll, som om du ägde dina barn. Inte bara lånade.

DÅ – ÄR – ALLT – möjligt.

Det du kan föreställa dig inte nödvändigtvis är helt omöjligt – det kan du klara. Fastän du tror att du inte är bra på det.

Och när du klarat det, då ser du att det faktiskt är möjligt att klara lite mer.

Klara MER än vad som över huvud taget var och är möjligt.

När man frågar en ULTRA -löpare:
Varför gör du det här?
Och:
Var går gränsen?

Då kan det hända att man får svaret att denne gör dettta: springer 15 mil med en elevation på 10 000 höjdmeter – 35 timmar i sträck med ett par korta pauser på 30 minuter… för att kanske ÄNTLIGEN få se var gränsen går.

Just denne löpares individuella gräns. För han bryr sig inte om andras gränser eller resultat.

Att försöka göra något som borde vara omöjligt. Men klara det.

Och sedan göra det som är BORTOM omöjligt – att fortsätta ÄNNU lite till.
Och lite till..:

Då har man gett sig in på helt okänt territorium. En mental plats där du aldrig varit förut.

En plats som väldigt få levande människor känner till.
En plats där du bara ÄR.
Är själva varandet.
Är ÄRIGHETEN.

Där inget man trott är sant. En ny värld.
Där man inget tror.

Det finns många sätt att ta sig an en sån utmaning som 50 K terräng på en okänd snitslad bana där allt du ser, timmar i sträck, är trädstammar.

Där du inte vet mer än att du ska klara att fortsätta framåt. HELT oavsett tid.
GÅ när det känns bra. Spring lite när det känns bättre.

Bli ett med det fysiska och mentala tillsammans i förening.

För du klarar alltid ett steg. Ett enda i taget. Och sedan ett till. Följ det rådet så klarar du ALLT.

Vänster fot framför höger osv. Du rör dig framåt. På för dig mentalt och fysiskt okänd mark.

Ett lopp är bra effektiv träning för att sedan i livet möta hinder och känna igen påhittade hinder på samma sätt:

Sluta tänk.
Sluta tro saker – sluta tro på nästan allt.
Sluta jämföra dig.

För du förändras inte i värde, ditt värde förändras inte beroende av hur snabba eller långsamma andra är.
Du är du.

Och det är som det är.
Men du är aldrig bäst eller sämst. Båda är lika osanna.
Begreppet bra eller dåligt begränsar oss i livet. Och det dödar all glädje.

Glädjen i att röra sig genom en skog. Bli ett med marken och benen.

Låt ALDRIG någon säga att du inte kan. Och säg det aldrig själv till dig själv.

Tänk; HUR klarar du det?
Tänk inte på OM – du klarar nåt.
Tänk inte VARFÖR du försöker.

Att fullfölja något ger oss mod och kraft i alla delar av livet.
Och lust och en känsla av tillfredställelse och andlig styrka.

Det fina med ett ULTRA marathon ör att det är en lektion på sisådär 5-10-15 timmar då du lär dig allt detta på en dag.

Sådant som annars tar en livstid att lära sig.
Och kanske utan att vi ens har vågat försöka göra de olika saker vi älskar – fullt ut.

Tänk enbart:

THIS TOO SHALL PASS.

Vi kan känna oss bäst eller känna oss sämst.

Men du! Du är lika lite bäst som sämst:

Du är vad DU är. Ta reda på vad detta Du – är.

Spring med oss. Bada i kallt vatten i Storsjön. Meditera med oss om att köra ditt eget race.
Var dig själv.
Försöka duger.

Namaste